Tjidtjag och Tjidtjaggaise

Tjidtjag och Tjidtjaggaise är titeln på ett av Rolf Enströms musikdramatiska verk. Stycket som är komponerat för riksmediet tillkom på beställning från Musikdramatiska gruppen vid Riksradion och erhöll Prix Italia 1987.

Tjidtjag ochTjidtjaggaise är en fantasi kring en shamans färd i det shamanska medvetandetillståndet.

Rolf Enström har valt att försöka spegla färden mellan olika världar med att arbeta med det som vi kan uppfatta som reellt och det som vi uppfattar imaginärt. I det arbetet utgår han från spänningsförhållandet mellan uttryck i en gammal naturnära kultur och dagens teknikinriktade kultur.

Tjidtjags topp, aja-a, aja-a Tjidtjags topp van aja.
Ibland var den i dimma val val och ibland var den i god sikt aja van, aja van. Tjidtjag är ett fjällområde nordväst om Hornavan och Sädvajaur. Där har nomadiserade familjer flyttat i generationer med renarna. Där har de tagit emot både gott och ont i släktled efter släktled. Så också Steggosläkten som blev en utgångspunkt när Rolf Enström valde några voulleh från Arjeplogsfjällen. Den inspelning som ligger till grund för verket gjordes1953 med Jonas Edvard Steggo från Vatjemjaur i Arjeplog. Genom samtal och omkring 35 voulleh fick Matts Arnberg, Israel Ruong och Håkan Unsgaard ta del av hans liv och verklighet en vinterdag i december. Israel Ruong kände hans vänner och fjällområden väl. Därför blev också jojkningen öppen och frimodig.

Jojkning är ett sätt att kommunicera med människor, natur och händelser i tiden och genom tiderna,över små och stora avstånd, i ensamhet eller tillsammans med vänner. Det är inget analytiskt, objektivt uttrycksätt. Det är erinringens konst. Man jojkar någon eller något - man frammanar den nära vännen eller det som skall uttryckas. Där finns alltid en stark känslomässig bindning till det som jojkas. Rytmen, röstbehandlingen, gesterna, melodin, orden, mimiken och vokalisationerna, alla är de i olika hög grad viktiga ingredienser. Vokalisationerna har många gånger ansetts vara nonsensuttryck, men de är viktigare än vad vi först tänker oss, även om de inte har ordens betydelser. De fyller en funktion i uppbärandet av den rytmiska konstruktionen, som i sin tur rymmer den hemlighet som är en av kärnorna i jojkningskonsten. Tillsammans ger delarna den förtätning och den elektifierande intensitet som får människor att ”se”.

Jonas Edvard Steggo (född 1906) hade här förmågan att förmedla de vidsträckta renbetesområdena och det höga mäktiga fjället. I hans jojkning finns respekten, ödmjukheten och framförallt vad fjället kan ge och ta av människorna.

Aja aa Bänu a a aja a aja vala Det är markerna där vi förr i tiden höll till vaja aja Där min fader höll till (med sina renar) ...

Rolf Enström har låst en fras i Steggos jojkning av Bänu, en fras som sedan finns med och som bearbetades hela stycket igenom. Steggos familj levde nomadliv. Hans far var av fjällsamesläkt, men Riebneströmmen tog honom. När han drunknade stod familjen och renarna utan husbonde. Hustrun och barnen fortsatte med fjällrenskötsel ytterligare ett par år innan de bosatte sig i området norr om Skellefteälven. Steggos mor kom ursprungligen från det området, och där levde de senare som skogssamer. När Jonas Edvard Steggo jojkade i 50 -tals inspelningen, gav han uttryck för sitt sätt erinra sig. Men det handlade inte om nostalgiska minnen, utan mer uttryck för ett kraftfullare liv. Kanske förstås jojkningarna bäst av den som känner jojkaren, hans kulturtradition, vänkrets och liv - vandringarna, renarna, renkon, kalvarna, sommarlandet, fjällen, älvarna, sjöarna, vinterlandet och skogen - kanske också av den som vet hur dessa företeelser även förstås av andra jojkare.

När Rolf Enström väljer Tjidtjag och Tjidtjaggaises voulle till sitt musikdramatiska verk, då väljer han uttryck, jojkningar, som kan tänkas ha följt shamanen på hans färd. Men Steggo själv, jojkningskonsten i stort och dessa fjälljojkningar har egentlig eller avgörande anknytning till den samiska religionen, den som slogs sönder när kristna företrädare sändes ut till norra landen för att under 1600- och1700-talen kristna samerna. Rester av den gamla tiden har visserligen levt kvar i myter, sagor, sägner och till en viss del i jojkningen, men jojkningens skilda funktioner ger olika typer av uttryck: att jojka barnet till ro har varit en sak, att jojka humoristiskt för underhållning i vänskapskretsen en annan, att jojka för att lugna en orolig renhjord vid vallningen en, liksom att skrämma den stora käften (vargen), eller att bryta en ibland tung ensamhet på fjället genom att jojka vänner och släktingar. Uttrycken och funktionerna har varit många och skiljer sig åt i de olika traditionsområdena i Sapmi-Sameland.

I Rolf Enströms verk ges Steggos ålderdomliga voulleh nya betydelser och funktioner, samtidigt som storheten i den autentiska jojkningen bibehålls. Det är särskilt genom den grova röstbehandlingen som fjällets makt, farlighet och styrka kommer till uttryck. Allt förstärks i de korta melodiska motiven. Den respekt som finns för fjället överförs här till gälla nåjden. Jojkningen får stå som symbol för alla shamanska riktningar i världen. Tjidtjag och Tjidtjaggaise kan indelas i två delar, som står i en sorts motsatsförhållande till varandra.

Trumman och Steggos jojkning inleder den första delen där de igenkännbara ljuden presenteras i det s k vanliga medvetandetillståndet. Den mäktiga jojkningen används som en sorts maktsång för att ingjuta mod och styrka av det slag, som krävs inför shamanskt arbete i andra världar, bortom det vanliga livet.

För nåjden i den gamla tiden var förmodligen både den religösa jojkningen och trumman viktiga hjälpmedel, liksom offrandet, i kontakten med övernaturliga makterna. Nåjden hade det tunga ansvaret att stå som medlare mellan dem och människorna. Trummor,skallror och kraftsånger har används också inom andra shamanska riktningar.

Verket präglas av stor dynamik. För att följa de stora ljudhändelserna i de svaga partierna och i basområdet får vi skärpa uppmärksamheten. Jojkningen finns där hela tiden, men förvrängs allt mer mot oigenkännlighet.

I närmanden av den andra världen kommer en elgitarr in i bilden. Den hanteras och bearbetas av Sören Runolf och skapar en växande intensitet före inträdet i det transcendenta tillståndet.

Shamanens upplevelser är som drömmar, men i dem styr han själv medvetet sina handlingar. Med en klockklang öppnas en annan värld, där tiden har upphört att existera. För att ge intryck av att tiden inte längre existerar har Rolf Enström tagit hjälp av FFT (Fast Fourier Transform) och en av Paul Pignon vid EMS utarbetad metod, som går ut på att - enkelt uttryckt - en dator programmeras till att vända jojkningen undan för undan, så att den förändras till oigenkännlighet. De har arbetat med att manipulera med tonernas tids - och frekvensaxel. Ljudet tas från tidsplanet och vänds till frekvensplanet, spelas och programmeras som tid för datorn. Därmed blir det förvrängt och får stå för det imaginära.

I det shamanska medvetandetillståndet är inget som i det vanliga. Shamanens metoder kommer till användning när t ex ett maktdjur skall föras tillbaka till en sjuk människa, eller kanske i en annan svår kamp.

Den mesta informationen ligger här i basområdet. En dov stämma utvecklas i kontrast mot den omvända jojkningen. Över huvud taget är det dels i den djupa basen och i den höga diskanten som händelserna främst utvecklas. Däremellan är det som gott som stilla.

Mot slutet går ljudhändelserna allt mer ihop. Vägen tillbaka mot det vanliga medvetandetillståndet är påbörjad. Rösten finns där,men en aning förvrängd.

Trummans hårda enstaka slag slår sönder klangmattan och kallar shamanen tillbaka. Hans ”själsfärd” är fullbordad, hans arbete utfört och han är tillbaka i den vanliga världen. I Rolf Enströms Tjidtjag och Tjidtjaggaise möts uttryck från den gamla samiska kulturformen med dagens uttrycksmöjligheter. Utifrån två helt olika sätt att kommunicera skapas nya betydelser i uttrycken, kanske att försöka fånga något av en gången tids verklighetsuppfattning och att fånga något av en värld, där ödmjukheten och respekten för liv var en självklarhet, där shamanen stod i kontakt med de livgivande makterna, med växterna och djurens rådare.

I stillheten efter Rolf Enströms musikdramatiska verk kan man inte låta bli att fundera över Jonas Edvard Steggo och hur han själv skulle reagera inför att hans jojkning av bl a Tjidtjag och Bänu haft en sån styrka att de kunnat få en ny funktion på gammalt vis; en betydelse genom beledsagandet av shamanen på hans färd i andra världar.

Inger Stenman